Soffpotatis?

Nu ska det bli andra bullar här hemma! Eller inte mycket bullar alls. Ledigheten är över och nästa vecka börjar "verkligheten" igen. I 1,5 år har mamma ledighet varit min vardag, min verklighet. Något som jag älskat och fortfarande gör, gillar att vara hemma. Men nästa vecka börjar en ny vardag, jag ska börja jobba igen.

Har blandade känslor kring detta, även om jag vetat om i typ 1,5 år att det är nu, 2011 som verkligheten förändras. Jag har haft tid att vänja mig vid förändringen. Men ändå... På ett sätt känns det ledsamt, tiden har gått så fort och att vara hemma med barnen, stöka i huset är min grej. Men samtidigt ska det bli spännande och roligt att börja jobba igen. Ny utmaningar, nya avdelningar, ny vårdbyggnad och ett nytt jag.

Och i mitt nya jag så ska det börja tränas! Dax att uppdatera mitt Friskis och Svettis kort, nu kör vi! Tidigare gillade jag att träna, men på senare år så har jag inte haft motivation. Jag har hellre velat vara hemma, med barnen, ta det lugnt- jag är bekväm! Men nu känner jag att jag vill och tänker ta tag i det.

Fast allt har inte med bekvämhet att göra. Tro inte att jag är en soffpotatis! Jag hade (och har fortfarande ofta) en känsla och önskan om att vara med mina barn och min man, ge dem min tid och min ork. Visst är det på bekostnad av egentid, men allas egentid är olika. Endel tränar, andra tar en fika med en vän? Egentid för mig är att göra det jag vill med människor jag bryr mig om: fest med vänner, prata ihjäl tant Rosa eller hitta på något med hårdrockaren på tu man hand.

Alla gör vi våra egna val!

Mina val kan mycket väl grunda sig på en rädsla som kommit ihop med min sjukdom. En rädsla att inte finnas där, kanske gör den rädslan att jag vill finnas där nu? För även om jag planerar för framtiden så lever jag i nuet.

Bästa ord som finns: IMORGON