Vakande änglar...

Jag klagar när jag är förkyld, visst gör väl ni det med? Vi gnäller lite över att ha sjukstuga hemma, speciellt som småbarnsförälder så blir det några/många sjukdomar hit och dit. Ofta finns det ingen "tid" att vara hemma, sjuk.

Men att vara sjuk kan vara riktigt skrämmande. Att vara sjuk kan vara livshotande. Att vara sjuk kan betyda att man har cancer! Och då menar jag inte att förkylningen är något värre än en förkylning utan att man fått diagnosen- cancer.

För er som känner mig VET att det är laddat ord, ett ord som får mig att börja gråta, ett ord fylld av minnen, rädsla och ovisshet. Direkt börjar tankarna att fara, känslorna att återvända. För även om det gått 3 år så kommer jag ihåg den dagen som cancer dök upp i mitt liv. Den dagen kommer jag alltid att bära med mig.

För även om det är en person som har sjukdomen så drabbar den en HEL familj: ens barn, respektive, föräldrar och vänner. Men ingen känner, tänker eller drabbas på samma sätt- vi alla är och fungerar olika. Jag blev först så otroligt ledsen och rädd, störst var rädslan för att dö. Sen kom ilskan- jag var arg på världen, vad hade jag gjort för att förtjäna detta?
Sen var jag ledsen, ledsen och ännu mera ledsen.

Men ofta känner jag mig även tacksam, tacksam över att vara vid liv. Glad över att vara frisk! Lycka över att ha en underbar familj (och vänner) som fanns där då och som fortfarande finns där. Glädjen över att få finnas där för mina barn, vara en del av framtiden tillsammans med dem och min man. Vi har mycket kvar som vi vill och ska göra, som en familj.

Änglarna vakade över mig då.. Då och nu..

Och nu vakar de över dig E... Nu och alltid...