Grubblaren i mig...

Som ni vet brukar jag läsa vimmelmammans blogg. Men inte alltid. Inte ofta. Inte längre. När jag mådde dåligt var jag fast, fast i någon annans tankar kring cancer, fast i att känna att det är OK att tänka på det 1000 gånger om dagen, OK att vara rädd..

Jag vet att hon är en offentlig person som öppenhjärtligt pratat om sin "skitsjukdom" och jag kan förstå att "vanliga" människor vänder sig till henne med sina sjukdomar eller sorger. Det jag inte förstår är hur hon orkar? Hur orkar hon läsa om så många andra tragiska sjukdomar som drabbar familjer, få höra/läsa när dem inte orkar kämpa mera, familjer som splittras? Har hon inte nog med sin egen familj, sina egna tankar, sina sorger och sitt LIV?

Nu mår jag så himla bra, inte bara fysiskt utan psykiskt. Hennes blogg orkar jag inte läsa nu, för även om jag anser att hennes skildringar av livet är fantastiskt skriven med en blandning av barn, kärlek, sjukdom, renovering och vimmel så pallar jag inte. Klarar inte att läsa om bloggare som dör, hennes tankar om att inte finnas där för sonen etc... ORKAR INTE!

Jag förstår inte... Jag orkar knappt läsa eller se på TV om människor med cancer, familjer vars liv förändras för alltid. För då börjar jag tänka tillbaka på mitt besked, hur rädd jag var och alla funderingar kring livet som kom då. Jag är en grubblare! Det tog mig runt 2 år att smälta allt som hänt, glömmer kommer jag aldrig göra och jag kommer aldrig sluta hoppas på ett långt liv.

För även om jag grubblar för mycket ibland så ler och skrattar jag ännu mera. Att vara positiv passar mig för vem skulle inte vara lycklig och glad med en underbar man och 2 fantastiska barn här hemma.

Och vem vet:
Kanske kan GLÄDJE bota sjukdomar!?