Ni vet vad jag jobbar med.. Några läsare kanske jobbar inom samma yrke. Ett yrke där det krävs empati, ett yrke där andras behov går före en annans, ett yrke som handlar och liv och död.
Under mina år i yrket så har jag träffat unga, gamla, friska och sjuka. Det finns många solskens historier jag bär med mig, historier där allt blir bra. Vissa livsöden etsar sig fast, många positiva som gör att det är värt att jobba inom yrket.
Men alla historier slutar inte väl. Döden är en del av livet, alla ska vi samma väg vandra. Döden är en del av yrket. Den kan vara väntad, den kan komma plötsligt. Att rädda någon vars hjärta plötsligt slutar slå är en känsla som är obeskrivbar. Aldrenalinet flödar, alla sinnen är förstärkta och du är lugn. Man ska vara lugn...
Sen när arbetspasset är slut så går man hem. Meningen är att jag inte ska ta med mig jobbet hem, men går det verkligen att bara stänga av? Går det att bara koppla bort en händelse som etsat sig fast? Sanningen är att ibland är det svårt, ibland måste det få gå en tid. Men JA, det går. Det måste gå för annars skulle jag gå under. Det är helt omöjligt att inte bry sig, att inte känna något men det går inte att bära med sig allt.
Jag är den jag är, formad av livet. Men en sak ska ni veta- den dag jag slutar bry mig då ska jag byta yrke.
Kram
